Stegling
(Klicka för större bild)
|
Gabriel Håkansson blev på
tinget i Lycksele den 3 juli 1786 dömd att halshuggas och steglas
för att han slagit ihjäl sin gårdsbo Mikael Mattsson och dessutom
tillgripit några av dennes ägodelar. Domen underställdes hovrätten som
meddelade utslag i målet.
På urtima ting den 28 juli samma år upplästes följande sammanfattning
av rannsakningen om detta svåra brott:
Alldenstund Gabriel Håkansson genom egen frivillig, med omständligheter
och edligen hörda vittnens utsago styrkt bekännelse berättat, att sedan
Mikael Mattsson och bemälte Gabriel Håkansson, då de den 18 sistlidna
maj klockan mellan 3 och 9 om aftonen skulle uti en båt eller så kallad
håp fara utför Öreälven till Röskmyran, i ärende att därstädes bärga
något fräkengräs, emellan dem,. vilka tillförne flera gånger varit
oense, åter missämja och träta uppstått, varvid Gabriel Håkansson
blivit så förbittrad, att han genast rott i land, samt strax efter det
de bägge ur båten på landet uppstigit, först Gabriel Håkansson och
sedan Mikael Mattsson, har Gabriel med större ändan eller den så
kallade lommen av den ena båtåran uppsåtligen tillfogat Mikael Mattsson
tvenne så hårda slag i huvudet, att han genast död på marken
nedfallit, och efter det Gabriel Håkansson utur Mikael Mattssons byxficka
tagit nyckeln till hans visthuskammare, vältrat den döda kroppen i älven,
fördenskull och som vederbörande läkare, vilken den döda kroppen
besiktigat, uti avgiven attest intygat, att de Mikael Mattsson tillfogade
slagen varit så beskaffade, att hans död därav oundvikligen följt,
alltså prövar Kongl. Hovrätten rättvist, det Gabriel Håkansson,
vilken dessutom erkänt, att han förr stulit och efter Mikael Mattssons död,
några av hans matvaror tillgripit, skall för det sätt som förmält är
å Mikael Mattsson förövade viljedråp, sig själv till välförtjänt
straff och androm till skräck och varnagel, i förmåga av 24 kap 1 §
Missgärningsbalken, varda halshuggen samt hans kropp å avrättningsplatsen
nedgrävd.
Men vidkommande Gabriel Håkanssons hustru Anna Lisa Andersdotter så fann
Kongl. Hovrätten det henne tillvitna försummelse att tidigt upptäcka
mannens föregivande hur Mikael Mattsson skall omkommit, icke vara av den
beskaffenheten, att hon till något ansvar därför sig skyldig gjort,
utan varder hon för saklös härutinnan ansedd. I övrigt och vad anginge
den lantfältskären Littorin för den döda kroppens besiktning tillerkända
ersättning av sex Dlr 16 S, skall densamma av Gabriel Håkanssons
enskilda lott i boet gäldas och i händelse av sig yppande brist av
Kronans allmänna medel utgå. Dock skulle detta utslag i enl. av Kongl.
Brev den 8 nov. 1778 Kongl. Mt i underdånighet underställas.
Protokollet justerat 31 juli, contrasignerat 1 aug., översänt till Kongl.
Mt 5 aug., Kongl. Mts utslag 8 sept. (domen fastställd). Avrättning i
Lycksele 8 november.
Avrättningen av Gabriel Håkansson
Följande berättelse som jägmästaren C.A.Axelsson år 1934 har
upptecknat efter muntlig återgivning av mästersmeden Hammarberg, som fått
den uppgiften om avrättningen från sin morfar. Berättelsen handlar om
avrättningen av Gabriel Håkansson:
Avrättningen vid Nybruket i Lycksele av nybyggaren Gabriel Håkansson från
Långsele
Vid avrättningarna i Lycksele brukade gärningsmännen halshuggas strax
utanför "platsen" åt det väderstreck, varifrån den dömde
var hemma (hembyn). Den siste halshuggne var från Långsele, Örträsk
(numera tillhörande Lycksele socken). Han avrättades på backen framför
den plats, där sedermera Lycksele har haft sin sjukstuga. Det stod två
ringar av karlar runt offret med långa käppar i s.k. spetsgård. Den
inre karlringen höll käpparna åt ett håll och yttre karlringen höll käpparna
åt det andra hållet i kors mot den inre ringens käppar. Mästerman
uppehöll sig före avrättningen i en tidigare förfärdigad riskoja i närheten.
Sedan offret lagts med huvudet mot en kort stock kom mästerman fram och
halshögg med yxa. Han skulle bara hugga en gång.
Den avrättade var skräddare i
Långsele, och hans hustru, som var närvarande vid halshuggningen, skall
ha varit en mycket hård människa. När huvudet föll och kroppen vräktes
ned i den grunda gropen intill stocken skall hon, med tanke på den präktiga
rock, som skräddaren hade på sig och som sölades ned av blod, ha sagt:
"Men va hov ji int å an rocktjen".
Omkring 140 år efter avrättningen vid Nybruket arbetade bröderna Ludvig
och Viktor Stenmark i Tannsele tillsammans med sitt tilltänkta svågerämne
Ossian Egerbladh med att bryta en gata förbi Nybruket. Då påträffade
de i backen vid kurvan snett emot Granboms fastighet ett skelett i marken,
och då de trodde att detta var rester från något lönnmord, skall en
del ben enligt lokal uppgift ha skaffats till "benhuset" nära
kyrkan.
Hämtat från Lycksele
Tingsrätts historia |
|
(Bild
från 1991)
Sveaborgs fästning är ett monument över en unik
europeisk militärarkitektur från 1700-talet. Fästningen byggdes under
den senare hälften av 1700-talet av Sverige på en grupp öar vid
inloppet till Helsingfors hamn.
|
Dömd för inbrott och stöld i
Lycksele kyrka 1787 till livstids fängelse på Sveaborgs fästning i
Finland för inbrottsstöld i kyrkan på ... Oktober 1787 blev Israel Håkansson
af Kungl Svea Hovrätt dömd till 40 spö och livstids fängelse på
Sveaborg. Hustrun gifte om sig med Elias Andersson. Han måste vara död
före 1795 då hustrun uppges vara änka.
Inbrott i Lycksele kyrka:
Israel Håkansson hade gjort inbrott i
Lycksele kyrka och stulit pengar den 6 juli 1788. Grannarna och
hustrun tog rättvisan i egna händer övermannade och bakband honom. De sände
bud på länsman Öhrman och nämndeman Johan Larsson i Örträsk. Inför
dessa erkände han inbrottet. Vid vintertinget i Lycksele dömdes han till
40 par spö, tre slag av paret, samt därefter undergå uppenbar
kyrkoplikt en söndag i Lycksele kyrka och sedan sändas till Sveaborgs fästning
att därstädes hela sin övriga livstid till allmänt arbete hållas.
Han dog efter några få år på
fästningen. Fästningsstraffen var med rätta mycket fruktade och ansågs
av många vara långt värre än dödsdom. Fästningsfångarna levde i
allmänhet endast en kort tid.
Hämtat uppgiften på Sven-Erik
Fahlessons sida |
|
|
Väckelsepredikanten och
botanisten Lars Levi Laestadius föddes den 10 Januari 1800 i Jäkkvik.
Fadern var nybyggare sedan brytningen upphört i Nasafjälls silvergruva där
han var gruvfogde och flyttade senare till
Kvikkjokk. Lars L Laestadius hade en äldre bror som blev präst i
Kvikkjokk och en två år yngre bror Petrus som även han senare blev präst.
Petrus tog studenten i Härnösand 1819 och prästvigdes sex år senare för
att först bli lappmissionär och sedan kyrkoherde i ångermanländska
Vibyggerå. Laestadius tog studenten i Uppsala som 20-åring och blev prästvigd
5 år senare och tillträdde som vice pastor i Arjeplog och missionär i
Pite Lappmark.
Som botaniker gjorde Laestadius
sin första forskarresa i gymnasieålder för att studera växter
i Medelpad, Ångermanland, Jämtland och även in i Norge. Resultatet:
skriften "Anteckningar under en resa genom norra delarna af
Skandinavien". Under studietiden fick Laestadius stöd av
Vetenskapsakademien för resor till Norrbotten och Skåne där han samlade
växter och ritade för bildverket "Svensk botanik" Detta
botaniska intresset tog han även med till Karesuando. Han blev även känd
som stor auktoritet inom den arktiska floran i hela den vetenskapliga
världen och var medlem av Botaniska föreningen i Edinburgh och Vetenskapsakademien
i Uppsala.
1823 drabbades "översteprästen"
av nervfeber. 1826 tog han tjänsten som kyrkoherde i Karesuando där det
fanns några hundra personer i huvudsak lappar, de flesta levde i misär
och brännvinet flödade. Här inledde Laestadius en kamp mot
dryckenskapen. Ca1833 insjuknade Laestadius i en bröståkomma som man
trodde var lungpest och sökte sig sedan till Pajala där han inte hade de
meriter som krävdes och åkte därför till Härnösand för att
komplettera sin examen. Utnämndes till prost och visitator för
lappmarksförsamlingarna efter studierna.
Under en av sina
visitationsresor till Åsele träffade han lappflickan Maria och enligt
hans egen utsago ska hon öppnat hans ögon så att
han kunde se den väg som leder till livet. Detta
ska ha gett honom den "kick" som gjorde honom till Nordkalottens
mest kände förkunnare. Återvände till Karesuando och uppmanade där
till bot och bättring.
1841 fick Laestadius franska
hederslegions riddarstjärna som tack för att han guidat en
fransk expedition på Nordkalotten. 1845 genomled Lars L Laestadius en svår
personlig kris och därefter framträdde han som botpredikant med ett
mustigt och fängslande språk. Nu startade också den hastigt växande väckelserörelsen
och detta blev det stora genombrottet för den nya väckelsen. Resultatet
speglades kanske främst i nykterheten. Det ohejdade supandet minskade
drastiskt. Lars L Laestadius angrep församlingen på deras språk -
finskan - och predikade med ett ord- och bildspråk alla förstod och det
fanns många som tog anstöt av hans burdusa
sätt att uttrycka sig mot tjuveri, superi och horeri. Kulturfientligheten
var ett utmärkande drag hos Laestadianerna.
Lars L Laestadius var en framstående
kännare av Lapplandsflora och höll kontakt med vetenskapsakademien
dit han sände sina forskningsresultat. Han upptäckte okända arter
som starrarten Carex Laestadiana och
Laestadiusvallmon. Den sistnämnda växer bara på Pältsa,
inte långt från treriksröset. Laestadius hade en koja där som blev
starten för landets nordligaste bosättning - Kummavuopio. Lars hade 6500
växter i sitt herbarium, som köptes av Kungl. Vetenskapsakademien efter
hans död och han var mycket kunnig i Lapplands fauna tex fåglar och
gnagare som stoppades upp av hustrun Brita för leverans till forskare.
Han skrev även mängder av artiklar om vildmarkens djur och gjorde
meteorologiska observationer
för Vetenskapsakademiens räkning. Han skrev flera böcker som
"Lapsk mytologi" och "Dårhusjonet". "Crapula
mundi", "Tidskriften en ropandes röst i öcknen" samt
"Dårhusjonet" är de skrifter av Laestadius som idag är kända.
1849 kom Laestadius till Pajala
där han blev kyrkoherde i Pajala. Här var motståndet mot
väckelsen hårdare än i Karesuando. Laestadianerna anklagades för att
störa gudstjänsterna då de hade extatiska
1860 predikade Laestadius själv
sista gången den första söndagen i advent.1861 avled Lars L Laestadius
61 år gammal och församlingen splittrades upp i flera riktningar, väst-
och östlaestadianer.
//Sture Jatko |
